Äntligen!

Efter veckor av återkommande förkylningar så är träningen igång. Trodde att orken var begränsad så här i början. Visserligen har jag tagit det lugnt men det känns att kondisen finns där. Dubbdäcken funkar bra. Nu är asfaltsvägarna torra och fina, så då känns det fel att köra på dubbar. Istället har jag plockat fram min Crescent Hamra. Utmärkt hybrid med bra utväxling, 3 x 8 växlar, med stor 48 klinga fram. 28 tums däck, stänkskärmar och MTB styre. Blir bra med lite landsvägskörning!

Inkörning av dubbdäck

Efter veckor av förkylning så är det nu dax för att köra in dubbdäcken på asfalt. Känns dock litet tråkigt att bara cykla på asfalt. Men det är ju likadant när man kör in dubbdäcken på bil. Lugnt och sansat i 50 mil så sitter dubbarna. Har även monterat lampor på cykeln. Bakljus kör jag med även dagtid för att synas i tid under gråa och mörka dagar.

Inkörningen går till så här:

För att dubbarna inte skall lossna skall du ”köra in” dina däck på asfalt, minst 40 km, gärna mer. Undvik häftiga accelerationer eller kraftiga inbromsningar under denna period.

Under tiden du kör in däcket eller om cyklar på isfritt väglag skall du pumpa däcket till maximalt tryck så får du lägre rullmotstånd och minskat oväsen från däcken.

För att få bästa fäste på is och hårdpackad snö skall du ha lågt lufttryck i däcken.

Vinterrustad cykel

Nu är vinterdäcken på och stänkskärmarna monterade. Kort test i vår snöiga backe och se - det funkar. Så fort förkylningen är borta, och och det mesta av snön, blir det till att köra igång träningen igen.

Det här med däck är intressant. Finns ju så oerhört mycket att välja mellan. Skulle köpa nya däck till Coyoten på Sportson. Man rekommenderade Continental TourRide. Blev jag inte nöjd med. Noll grepp när det bara är lite lerigt på stigen. Dessa hamnade istället på Sleipner som ju normalt går mest på asfalt. Kom istället över gamla Nokian Ultra Tour. Slitbanan i mitten är ganska lite mönstrad. Däremot på kanterna är klackarna rejäla vilket gör att man får bra grepp i leran. Dessa däck passar utmärkt på min 45 km långa slinga där kanske 7-8 km går på asfalt.

På Parkpren sitter Yeti/IRC For racing only, gamla som gatan, säkert 20 år, men ser oerhört fräscha ut. När de tackar för sig måste jag hitta något liknande.

Nu är det förkylt!

Tänker inte bara på valresultatet;-) Snuva och halsont har gjort att cykeln få stå några dagar. Under tiden kan jag göra lite researcharbete på sträckan Hammersta - Nynäshamn.

Dubbdäcken har kommit och ligger på posten. Beställde från Cykelkraft.se. Skall hämta dem idag och montera. Väljer att lägga dom på en Crescent Sleipner. En mycket trevlig cykel med 24 växlar och 26 tums hjul.

Dax för dubbdäck!

Ska cyklingen fortsätta i vinter är dubbdäck ett måste. Kommer att testa Schwalbe Marathon Winter. Har tidigare aldrig kört på vintern så det blir en spännande upplevelse - kanske...
Väljer även bort SPD pedalerna och kör istället med vanliga.

Gamla körvägar 1

Att följa gamla körvägar är ett spännande sätt att upptäcka historien. Jag kallar det körvägar för att man körde med häst och vagn på dessa innan bilismen kom. Att idag köra på dessa vägar, ja då passar MTB utmärkt eftersom vägarna kan vara och är både igenväxta och eftersatta i underhåll. Jag har valt att försöka ta mig från Västerhaninge söder om Stockholm till Nynäshamn. Till min hjälp har jag gamla kartor och en smula fantasi. Och förstås milstenar, dessa förträffliga markörer hur vägarna var dragna. På den ekonomiska kartan från 1951 är dessa utmärkta med Ms. På Generalstabskartan från 1873 markeras milstenarna med ett sträck över vägen. Trodde först att det betydde vägbom, men så är alltså inte fallet.

Min cykelfärd börjar som sagt i Västerhaninge. Startar man från Västerhaninge kyrka kör man söderut förbi Ribby. Vid Ribbylund tar vägen av mot Fors gård. Precis när man svängt kan man se min färds första milsten.

Den anger att vi är en halvmil från den tidigare som står vid nuvarande Dalarövägen. Den står en bit från nuvarande dragning av vägen. Tidigare var där ingen korsning utan vägen gjorde en naturlig böj. Efter några hundra meter när man passerat först det gamla bussgaraget och sedan Fors gård samt kört över Vitsån, går en grusväg upp till höger, till Berget. Denna väg leder så småningom ned till grinden till Berga gård. Idag finns bara stolparna kvar, som ett malplacerat bygge mellan gamla Rv73 och nuvarande Rv73, dvs motorvägen.

Efter ytterligare några hundra meter tar man av till vänster och kommer in på gamla Rv73, numera Lv545. Vid busshållplatsen Näringsberg finns en tunnel under motorvägen. Vägen heter Ganstabergsvägen. Där kör man in och letar sig fram till Ganstavägen vilken svänger till höger.  Ganstavägen är den äldsta delen vägen söderut. Precis när man kommer ut på gärdet står den där, milstenen som säger att vi är tre mil från Stockholm. 

Och strax till vänster går vägen till Näringsberg. Idag har Amfibieregementet stängt av vägen fram till herrgårdsbyggnaden Näringsberg.

Efter några tramptag kommer man fram till vägen som går ner till Söderby brygga och Almåsa. Man tar vänster på den och när man kommit över krönet finns en liten stig ner till höger. Här torde vägen ha gått vidare. Man passerar Fållbrunna mangårdsbyggnads vackra fasad och fortsätter förbi skylten återvändsgränd. Vi är nu på den gamla körvägen. Vägbanken är rejäl som det kommer att visa sig att den är på många ställen. 

Körvägen leder fram till den gamla gården Åfiske, eller Åfisket som det står på den gamla kartan. Man kör över gården och svänger ned till höger mot lv545 igen. Man fortsätter till vänster på den och passerar den gamla skolan i Östnora och som ligger på vänster sida. När man passerat det sista huset på höger sida fortsätter körvägen direkt ned till höger. 

Man passerar över den gamla träbron och fortsätter uppför backen mot Västnora. Mitt i backen står nästa milsten som säger att vi är en kvarts mil från tremils-stenen. Det var egentligen denna sten som väckte mitt intresse för hur det såg ut förr, innan asfaltsvägarna anlades. "Varför står denna sten på en plats vid en gammal grusväg?"

Här är vägen farbar ända fram till Fredriksborg. Idag finns där en y-korsning som om man kunde ta vänster, så skulle man komma ned till körvägen på andra sidan lv545. Istället har jag svängt till vänster ned på asfaltsvägen för att komma ned till länsvägen. Nere i svackan syns den gamla körvägens bank tydligt på vänster sida. Till höger på bilden syns nuvarande länsväg.

Den är dock svår att cykla på då det i slutet av den har växt upp en hel del sly. Efter passering av Häringe grindar, återfinns stubben av en gigantisk ek vilken enligt lokala källor varit i vägen för många fordon. Kreuger torde ha fördats denna väg från Stockholm till sitt Häringe slott som var i hans ägo innan kraschen på 30-talet.

Direkt efter bergsklacken på vänster sida går körvägen in. Här är vägbanken lätt igenväxt men en helt klart cykelvänlig.

Här passerar man det gamla Fiskartorpet på vänster sida och Tegelbacken på höger. Vägen blir så småningom en del av Hemfosavägen där man i kurvan ner mot länsvägen tar av mot höger, förbi Ryttartorpet, mot Sotholmen. Tidigare huserade Länkarna här men efter Stockholm stads försäljning av Häringe Skog för några år sedan är Sotholmen nu i privat ägo. 

https://insynsverige.se/documentHandler.ashx?did=1709399 

Ännu tidigare var här provinsialläkarmottagning. Jag cyklade över gården och tog vänster mellan några ekonomibyggnader och kom återigen ut på den gamla körvägen. Här återfinns nästa milsten. 

Jag är nu halvmilen från Ganstavägen.

Efter en felväxling i den branta uppförsbacken mot Lillbacken, ledde jag cykeln upp till krönet. Enligt kartan vek vägen kraftigt ned mot vänster igen. Ser dock naturligt ut om man betraktar det som finns kvar av igenvuxen väg. Enligt en lokal källa har körvägen dock fortsatt upp förbi gården Lillbacken. Här bodde Ivar Lo-Johanssons föräldrar på bottenvåningen i den gamla parstugan från 1840-talet, innan de flyttade till Ådala, där Ivar så småningom föddes.

Nere på länsvägen igen trampar jag vidare uppför Storbacken som vi numera kallar den sega backen upp till Landberga. Här uppe ligger den gamla vägbanken på vänster sida om vägen. Körvägen blev sen korsad av länsvägen för numer är det skyltat Gamla Hammerstavägen.

Här finns till och med vägräcke. Körvägen slutar någonstans på privat tomt. Så efter hundra meter går vägen in mot Ådala. Man följer vägen in mot Ådala och när man passerat ån tar man vänster för att komma till länsvägen igen. Men alldeles innan korsningen tar man höger upp mot torpet Solskenet. Här uppe har vi nästa milsten. 

Vägen fortsätter ned till Hammersta gård. Nästa etapp går alltså från Hammersta till Nynäshamn.

Cykel i Vasan

Ett val inför Cykel Vasan var vilken cykel skulle jag ta? Pålitliga Coyoten eller den betydligt lättare Parkpren? Valet var svårt. Så här i efterhand valde jag helt fel. Gick på vikt. Tyckte det verkade vara det enda riktiga. Så lätt cykel som möjligt. Två problem: först tekniskt. Det verkade som bakväxeln fick sig en smäll vid transporten till starten i Oxberg. Skall inte skylla på nåt men jag försökte emballera så bra som möjligt innan den lastades på lastbilen. Måste ha fått sig en törn där.

Växlingarna funkade inte varför jag hela tiden upplevde fel motstånd. I och för sig hade jag fram till dess alltid gått på tunga växlar men med en lägre kadens. Nu har jag fått ordning på växeln så att den funkar perfekt. Problem nummer två: mitt krängande i uppförsbackarna. Och med det onödigt tapp med ork eftersom inte bakdäcket bet i underlaget.

Sedan Vasan har jag lagt om cyklingen totalt. Sitta ned oavsett motlut. Lätt växel och en liten tillbakalutad sits, allt för att pressa bakhjul mot underlaget. Och se, det går fasen så mycket bättre. Och till nästa Vasa blir det Coyoten. Och innan dess kanske MTB Vättern, får se...

Cykel Vasan 45 km

Svågern fyllde jämnt i april. Vad hitta på till en inbiten cyklist, som både kör landsväg som MTB. Det självklara valet föll på Cykel Vasan. Distans? Meningen var att även jag skulle hänga på som inte var så vältränad. Man vill ju inte vara den som man få vänta på... OK, 45 km blir lagom. Första 15 km teknisk sträckning enligt arrangören. Låter spännande. Vid anmälan frågades efter vilken tid man hade som mål. Jaha, vad hittar vi på då? 20 km/h? Bör vi klara. Med andra ord: 2 timmar 20 minuter således.

Svågern blev lindrigt glad när presenten överlämnades. Hans dotter tyckte dock att detta var en bra idé så vi peppade och sa att det här blir kul!

In i det sista var oklart om jag var tvungen att genomföra detta själv. Men tre veckor innan start var det klart med ledig fredag den 12:e augusti. Bussbiljetter inhandlades så att vi kunde komma upp till Oxberg. Till saken hör att arrangemangen runt Vasan - cykel eller skidor - är förträffliga.

Så tidig avfärd från Grycksbo till parkering i Mora. Buss till Oxberg. Där tog det stopp. Starttid 11:45 och trots ankomst 11:00, kunde vi inte starta förrän 12:00, dvs i en senare startgrupp. På grund av att det saknades chips. En halvtimme i kö för startkit i 13 graders värme var inte vad vi väntat oss. Men va f-n, man är väl viking, eller?

Bra tempo hela vägen till Mora, svågern undrade var den tekniska delen var, och det kunde jag inte svara på, kanske Lundbäcks-backarna som knäcker även den bästa skidåkare, och cyklist. Problemet jag hade är att jag som gammal landsvägsåkare gärna ställer mig i uppförsbackarna och kränger. Funkar inte i terrängen, bakhjulet släpper. Resultatet blev att jag ett par gånger fick kliva av och leda cykeln eftersom jag inte hade något fäste...

Hursomhelst, svågern landade ganska exakt på 2 timmar 20 minuter, jag 35 sekunder efter. Ganska bra jobbat med tanke på att vi aldrig kollade tiden."Vi kör väl nästa år igen?" "Javisst", svarade svågern, "men då kör vi på 2 timmar 10 minuter!"

Höst!

Nu fungerar växeln perfekt på Parkpren! Efter en tuff runda i blåsigt väder är jag nöjd med cykeln. Nu gäller det att klä sig rätt när man cyklar. Under 10 grader är det svårt att hitta lagom med kläder. Ej för varmt men inte heller så man fryser, nånstans. Fötterna - ska man ha galoscher eller kängor? Kommer nog att köra med kängor -  och byta pedaler. Pannband funkar bra under hjälmen. Skidhandskar är OK. Långa brallor som är lite fodrade på framsidan funkar kanon. Överkroppen är svårt. Lätt att bli för varm eftersom man fryser när man sticker ut. Man får prova sig fram helt enkelt.

Har nu justerat bakväxeln och den växlar bra i bänken. Testade även på gården en runda och det ser ut att vara helt OK nu. Tourney TX växlar inte lika smidigt som SRAM 9.0 men det är ju å andra sidan en växel i en helt annan prisklass. Blir en lång runda i eftermiddag så då blir det upp till bevis.

Har kompletterat cykeln med de delar som fattades: Parkpren har nu nytt vevparti. Nytt vevlager. Ny kedja. Allt Shimano. Ny sadel, Cava unisex, billig enkel sadel men väldigt skön.
Framgaffeln är original enligt uppgift. En RockShox. Tyvärr går det inte att se, men får lita på det. De är märkta PFR - Parkpre Factory Racing. Enligt specen var gaffeln valbar när man köpte cykeln som ny. Den går att låsa, och enligt samma uppgiftslämnare var märket tidiga med den funktionen. Fälgarna följde med ramen. Dessa är original. Cykeln är väldigt lätt, säkert drygt 10 kg.

Dagens runda

Dags igen för en 3 milsrunda i skogen. Blandat underlag: skogsbilvägar med grus, lite asfalt, några skogsstigar -  i det stora hela ett varierat underlag. Inte alltid så lättrampat.

I början när jag började cykelträningen körde jag mycket med tunga växlar på Coyoten. Gick inte så snabbt som jag velat. Körde oxå en hel del med Parkpren. Den gick snabbare tyckte jag, den gick snabbare. Anledningen trodde jag var att den är säkert 3 kg lättare än Coyoten.

Detta måste analyseras ingående. Beräknade utväxlingen på alla växlar för mina cyklar. Det visade sig att favoritväxeln på Parkpren på slät väg, inte motsvarade vad jag använde på Coyoten. Åtgärd: lägga mig så nära "favoritväxeln" på Coyoten, dvs mellanklingan med tyngre kugg bak. Och se där - tiderna hyfsades ganska omgående med den tyngre cykeln. Idag kör jag mest med den cykeln.

Lite problem oxå med bakväxeln på Parkpren. Kedjan liksom rider på kuggen innan den lägger sig rätt. Trots justering uppnås ingen större förbättring. Till saken hör att jag bytt bakväxel. Till Shimano Tourney. Visserligen till ett bra pris men misstänker att jag varit för snål när jag bytte. Gör ett nytt försök med justering, om det inte hjälper byter jag växel.

Komponenter Coyoten

Ramen på Coyoten är överdimensionerad vilket ger en tung cykel, över 13 kg. Som original vevparti satt Shimano Alivio, med klingor 24-34-42. Det gör det inte nu, utan Sachs med klingor 24-34-48, vilket gör att det går fort med stora klingan. Vidare så var ursprungliga kassetten 11-28 kugg, nu är det 11-30. Bakväxeln är en SRAM ESP 9.0 och växlar gör man med Grip Shift. Var lite skeptisk först till detta men lägena är oerhört distinkta.

Originalgaffeln var en RST 318M men den tackade för sig för några år sedan eftersom cykeln stått oanvänd några år. Satte dit en RockShox XC28, med lockout. Ett bra val.

En viktig detalj på en cykel tycker jag är sadeln. Originalet Velo VL-308 Bio har vi inte sett till. Nu sitter en kevlarsadel från Club Roost - en Dude. 

Från ridning till cykling!

Nu har jag avslutat ridandet på häst och istället övergått till min gamla disciplin - cykling.

Tidigare var det landsvägscykling som gällde men nu har jag renoverat två 90-tals MTB.

Den ena är en Research Dynamics Coyote Pro från 1997 och den andra en Parkpre Team 925 från 1994/95.

Specen på Coyoten ser ut så här i original:

http://www.bikepedia.com/QuickBike/BikeSpecs.aspx?year=1997&brand=Research+Dynamics&model=Coyote+Pro+Four

Cykeln har använts av en tävlingsåkare som bl a kört downhill. En hel del komponenter är utbytta. Kommer att redovisa det senare.

Specen på Parkpren ser ut så här:

http://www.parkpre.com/technical.htm

Samma med denna cykel, använts av en tävlingsåkare. När jag fick hand om cykeln var det i princip bara styre, ram och fälgar, allt annat har jag kompletterat med.